När det är som mörkast vänder det! Hoppfullheten innan jul, den tid vi kallar Advent, innehåller en tydlig längtan om ljusets återkomst. Nu är vi där!
För söndagsskolebarn i Långå på 1940-talet var det Pingstförsamlingen med sina två unga kvinnor som var ortens lokala företrädare för kristenheten. På flanellografen växte bilderna och berättelserna fram. På en bild av en folksamling fanns Jesus bland alla andra. Vem av dem är han, frågade fröken! En liten flicka pekade ut honom med övertygande säkerhet. Det är han! Hur vet du det, frågade fröken. Det är så ljust kring honom, svarade flickan. Kära lilla vän!¸sa fröken. Du vet inte hur rätt du har.
I mörkret döljer sig det osebara som blir det okända och som kan tolkas som något farligt. Otryggheten är mörkrets grepp om oss. Och mörkrets krafter uppträder även i dagsljus eller i skenet av exploderande missiler. Vi måste lova varann att aldrig överge hoppet om en fredligare värld och kämpa för att den ska bli veklighet. Särskilt överallt!
Julen är gemenskapens och ljusets högtid. Ingen är ensam inte ens i sin ensamhet. Ljuset förmår att ställa mörkret i skuggan. Var och en av oss har den unika ensamrätten att kalla sig själv för ’jag’. I ’jaget’ är vi alla lika stora och viktiga för den värld vi önskar oss.
Den här julen – för trehundratjugofem år sen – kom huggare och hästkörare hem från skogarna väster om Långå by där de avverkat stora arealer med skog för ’fredsbygget’ Långå Skans, projektet som startade ett halvår senare, den 28 juni år 1700. Förmodligen kände de sig stolta över att få vara med i ett större sammanhang för att skapa försvar och trygghet åt folket i ett krigshärjat område med nya hot över sig. Var och en hade gjort en personlig insats för allas behov av fredens trygghet. Ett åtagande vi ärvt från våra föregångare. Förebilder som stödjer oss i hoppet och om en fredligare och därmed ljusare framtid.
God Jul !
Helge Jonsson