Bakgrund

Sextonhundratalets Sverige
Drottning Kristina, Karl XI, Karl XII
Freden i Brömsebro
Långås strategiska läge i gränsskyddet

I sextonhundratalets Sverige, upplevde Långå dramatiska förändringar och ofredsår. Sveriges stormaktstid sträcker sig från början av 1600-talet till Karl XII död 1718. Landskapet Härjedalen hör till Danmark-Norge, men förloras av danskarna genom svenska framgångar i kriget 1643 – 45. Den mest betydelsefulla händelsen inträffar genom freden i Brömsebro i Blekinge 13 augusti 1645 när Härjedalen, Jämtland och Gotland blir svenska landområden.

I början av sextonhundratalet var Sverige glest befolkat och hade 1645 omkring en miljon invånare, merparten som jordbrukare i små byar. Långå hade tio gårdar 1642 vilka var så produktiva att de lämnade ’tionde’, alltså en tiondel av det gården producerade gick som skatt till kyrkan och ’kronan’, staten.

Det var naturligtvis en omvälvande händelse att plötsligt tillhöra ett grannland med allt vad det förde med sig i form av nationella system, administration och identitet. Samtidigt tändes kanske ett hopp om lugnare tider för folket var hårt prövat av ofredstider, strider och de vanliga utmaningarna som hörde till det kärva klimatet. Långå var trots allt en jordbruksbygd med hyggliga förutsättningar för ett rimligt leverne.

Ett hundratal bodde i byn 1645 och bytte då nationalitet från att vara norrmän till att bli svenskar, medan samhörighetskänsla, kultur och handelsrelationer fortfarande har stark anknytning till Norge.

Sverige på sextonhundratalet blev en militär stor-makt med ekonomisk betydelse och position i Europa. Förutsättningarna grundläggs redan på femtonhundratalets Vasatid och utvecklas under Gustaf II Adolf som stupade i Lützen under trettiåriga kriget. Sexåriga dottern, Kristina, blir drottning, i början med förmyndarregering men regent 1644. Drottningen abdikerar 1654, övergår till katolicismen och flyttar till Rom. Övriga regenter som haft betydelse för Långå Skans är Karl XI som inspekterade Skansen den 12 juni 1686 och Karl XII:s beslut att den nuvarande skulle byggas.

 

Den ’nya’ fortifikationsordning som beslutades efter 1600-talets mitt medförde en rad skansar på strategiskt utvalda platser för landets gränsförsvar. Liknande idéer innebar att försvarsanläggningar byggdes runt om i Europa med stjärnform som gav skottvinklar åt alla håll.

Långå – dalgången och byn - med det strategiska läget var särskilt lämpad med sin trånga passage mellan höga berg. Lokaliseringen var given. Avståndet till den nya norska gränsen var lagom. En invasion västerifrån skulle kunna upptäckas i tid av spejare som höll uppsikt över gränsområdet. Varningen kunde ge tillräcklig tid att förstärka försvaret.

Det fanns säkert delade meningar om det var bra eller ej att Långå fick en befästning med permanent närvaro av soldater. Efter alla stridigheter som upplevts kunde man hoppas på viss trygghet, men trots allt var det ett främmande inslag i idyllen och bävan för krig fick en tydlig påminnelse. Omkring 100 personer levde i byn och plötsligt fanns där sex gånger så många som även krävde att få del sin försörjning på plats.

Arméerna behövde lokala tillskott av mat till manskap och hästar och stöd för uppdraget av kunniga och arbetsdugliga bönder. Naturligtvis gällde det även i Långå och ryktet om byns relativa välmåga bidrog kanske till valet av plats för skansen. Redan 1542 finns tio gårdar i byn som nått en sådan livskraft att de betalar 'tionde' till kyrkan och staten. Med 'tionde' menas att en tiondel av gårdens produktion skulle erläggas som "skatt". I ett protokoll från Hede tingslags häradsrätt i maj 1716 hävdar Långåbönderna sin fiskerätt i väster i en tvist om fiskeområdets gränsdragning. Som argument för att Långåbönderna inte ska få tillgång till två tjärnar hävdas att i Långå är man tillräckligt försörjd och kan gärna avstå vattnen till grannarnas förmån. Som stöd för argumenten hävdar motparten att i Långå har man haft det gott ställt 'i mannaminne'! Mannaminne används i det här sammanhanget som en 'juridisk term', och avser en tid som sträcker sig så långt tillbaka att ingen kommer ihåg när den började.

En viktig tillgång i Långå var de vattendrivna kvarnar som fanns i många bäckar, däribland en i nära anslutning till skansen. Kvarnen hade god vattenförsörjning från 'Vallgravsbäcken i Skansbergets sydsluttning större delen av året. Det finns skäl att anta att den användes för att mala den säd trossen förde till skansen. Eventuellt var det så att kvarnen kanske ingick i själva skansen bygget? Ända in i 1960-talet var kvarnen i huvudsak intakt. Kvarnbyggnaden revs och flyttades till andra ändamål och det mekaniska systemet raserades.

En och annan inkomst blev det visserligen även om det inte alltid var så att bönderna fick full betalning för det de ställde upp med. Knappheten och oron för att kunna försörja sig själva i byn fick plötsligt konkurrens med en annan och starkare aktör. Det var inte självklart att det var något att vara stolt över att fredliga Långå blev en betydande försvarsstrategisk punkt på kartan.

Dessutom ställdes krav om en ny lojalitet, den här gången till Sverige och inte längre till danskarna i det ockuperade Norge. Att flytta gränser är ett stort ingrepp, lika svårt då som nu.

Än idag, flera hundra år efter gränsdragningen mot Norge, finns starka vänskapsband med broderfolket i väster med släktskap, kulturellt utbyte och handelsförbindelser.

 

Befästningen i Skansberget

Det finns faktiskt en ännu äldre befästning som kom till före Långå Skans. I Skansberget finns en odaterad, men ännu äldre, fornlämning i form av ett murat värn som uppenbarligen är en befästning som byggts som skydd för byborna vid tidigare ofredstider. Murverket som är uppfört av stenar från Skansbergets rasbranter är till stora delar intakt, ungefär manshögt och några tiotal meter långt. Platsen är värd ett besök. Det finns en snitslad stig från den anslutande vägen norr om byvägen. Eftersom värnet ligger i ett rasområde med stora klippblock och djupa hål mellan dessa manas till stor försiktighet vid besök.