Försörjning, hälsa och död

Förnödenheter och materiel, tross, hälsa & hygien, sjukdomar, död och begravning

 

FÖRSÖRJNING

Förnödenheter och materiel, tross, hälsa & hygien, sjukdomar, död och begravning

300 år gammal brödbit från Långå Skans. På papperet står det att den inlämnats som prov på magasinsbröd av en proviantmästare vid Skansen år 1717. Ur boken ”De dolda skatterna” (Lamm, Dyhlén ,Turander 2014).

Karl XII:s fältbröd, ’Succariebröd’ är skorpor bakade på surdeg och enbart grovt rågmjöl, skurna i ca 2 cm stora kuber och sedan stenhårt torkade. Fältbrödet infördes på befallning av Karl XII den 26 februari 1717 i en ’underrättelse’ han riktade till Herrar Commenderande vid Arméen som det enda bröd han tillät bakas vid Fält-Magazinerne! Brödet har fått namnet efter ryskans ord för skorpa. Karl XII beskriver själv receptet i sin befallning.

Man blandar surdeg med grovt, ’kvarntorrt’ rågmjöl till en deg som får jäsa ett dygn och knådas sen till en limpa. In i ugnen på låg värme i drygt sex timmar. Brödet ska sedan förvaras svalt några dygn och därpå skäras i ca 2 cm stora kuber. Kuberna torkas på svag värme i minst sex timmar och är sedan klara. De stenhårda bitarna blöttes upp i vatten innan de åts och utgjorde mer än hälften av födan.

Att fälttåget i Norge 1716 blev misslyckat berodde delvis på brister i försörjningen med mat och foder. Karl XII insåg att om han skulle lyckas genomföra ett större anfall krävdes att soldaterna hade egna förråd av mat med sig och ett näringsrikt, hållbart och lättransporterat bröd var lösningen.

Proviantmästaren vid Långå Skans hörsammade ordern och bakade brödet enligt Konungens recept. För att få godkänt lämnade han in den här brödbiten för granskning. Om Karl XII fick reda på det, får man anta att proviantmästaren hade uppdaterat Konungen om att Långå Skans ’levererade’!

Lägg märke till att proviantmästaren gjort en innovation av betydelse. Han har 'naggat' brödet som fått hål som gör att torkningen underlättas, plus att det går snabbare att blöta upp brödbiten. 'Ytan' blir större och den hungrige soldaten vinner tid i matlagningen. Det var något som Karl XII hade missat! Åtminstone finns det inte med i recept och anvisningar han själv var så noga med.

Livsmedel var en förutsättning för en fungerande och stridbar armé. Varje soldat måste vara "laddad" med energi för att kunna fullgöra sina uppdrag. Tillgången till livsmedel var därför prioriterad och försörjningen byggde i huvudsak på två förutsättningar, dels att det fanns depåer med förråd, lager och reserver av framför allt varor som hade god hållbarhet som säd, torkat eller saltat kött eller salt sill.  Produkterna var möjliga att lagra och transportera jämfört med färskvaror, möjligheterna att bevara livsmedel på den slutliga destinationen var också begränsad. Ofta medfördes kor i fälttågen som färskvara. Tillgången till livsmedel lokalt var begränsad bland de fattiga bönderna som hade fullt upp med att försörja sig på vad de magra jordarna gav även om Långå var en jämförelsevis bördig trakt med ett tiotal gårdar från sent 1400-tal.

En annan begränsning i kosthållet var möjligheterna att tillreda maten. Skansen hade ett kokhus för sin besättning men för övrigt manskap gällde kokgropar i tältlägren. Det fanns fältkvarnar för malning av säd åt brödbak, men den kapaciteten var givetvis låg. I Långå fanns däremot några vattendrivna kvarnar som kunde användas. Att baka bröd var en ständigt pågående process.

 

Som mest kunde 600 soldater ha sitt läger tillfälligt vid Långå Skans. Naturligtvis blev tältförläggning lösningen. Den normala styrkan vid skansen varierade mellan tjugo och åtti man.

 

 

Militär verksamhet innehåller alltid skaderisker även i fredstid. Personsäkerhet, personlig vård, kosthållning, boende, arbetsförhållanden, sjukdomar, smittspridning och sjukvård är nu som då av största vikt att kunna hantera. Förutsättningarna skiftar och är inte ens jämförbara. Situationen vid Långå Skans skilde sig inte från andra i dåtiden och innebar allvarliga risker på grund av brister i kunskap, materiel, kost, mediciner och vårdrutiner. Trångboddheten i Skansen och dess tillfälliga tältläger innebar risk för spridning av smittosamma sjukdomar. Möjligheterna att sköta sin hygien var enkla och begränsade. Sjukläger ordnades som tillfällig ’vårdcentral’ med tappning av blod, så kallad koppning, en ofta använd metod att 'dränera' kroppen från någon åkomma.