Guidad tur

Välkommen att upptäcka Långå Skans på egen hand!

Vid infartsparkeringen möter du emblemet till höger, det officiella heraldiska vapnet, som består av två korsställda artillerikanoner på vilka vilar en blå sköld med flagg gula kanter namnet LÅNGÅ SKANS på två rader och därunder en symbol för den stjärnformade skansen och dess ’ledande’ roll i gränsförsvaret västerut. Stjärnan återfinns och används som symbol i många militära sammanhang alltifrån gradbeteckningar till ornament, fanor och standar. Långå by, "Ljusnans pärla", har ett märke för byn med konturerna från skansens byggritning.

Du kommer in i Skansen via bron över Vallgravsbäcken och möter de imponerande jordvallarna som var täckta av uppresta timmerstockar och var omgivna av olika hinder som spanska ryttare och palissader.

Den okände soldatens grav. Till vänster möter Du monumentet över det fyrtiotal soldater som avled av kolera, pest och andra sjukdomar i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Dåtidens pandemi. Framför allt smittade av Karoliner som återvände från Norge. Soldaterna är begravda på Skansens egen ’kiörrgård’, begravningsplats, som ligger hitom den rödvita ladugårdsbyggnaden rakt i öster.

Minnesstenen restes år 2020 och på Allhelgonadagen, samma år, samlades Långåbor och andra besökare för att högtidlighålla minnet av soldaterna.  Skanstorpet med krutkällaren i bakgrunden.

 

     60,96 meter (200 fot; 1 fot 30,48 cm)

 

1:  Officerarnas logement
2: Brygghus och (3) bageri i samma byggnad
4: Magasinsbod med källare (källaren insjunken)
5: Ammunitionsbod
6: Stall
7: Tre baracker för manskapet (soldaterna)
8: Corps de guard, vaktstyrkans logement

Du går in i Skansen i östra öppningen från höger där vägen "t. Dalarna", alltså där vägen österut börjar respektive västerut mot Norge.  "Trappstegen" är antingen markeringar i den sluttande infarten, en kavelbro eller en brygga, kanske även med en fällbar bro över vallgravsbäcken. På ömse sidor  om ingången fanns kanoner (mörsare) monterade på en timrad plattform, en typ av 'lavett' som utgjorde en vridbar ställning för kanonröret åt olika skottvinklar. Ytterligare två sådana anordningar fanns i skansen som därmed hade skotthåll i alla riktningar.

När man kom in i Skansen låg officerarnas logement (bostad) till vänster och mitt emot låg vaktstyrkans logement. Vakten utgjordes av ett befäl och några soldater som växelvis höll beredskap dygnets alla timmar. Övriga befäl och mannar i skansen fanns till hands vid behov och ingick naturligtvis i beredskapen vid akuta lägen.

Tre logementsbyggnader för soldaterna längs de norra vallarna, var och en med plats för ett dussintal, alltså tolv, personer. Platsen för skorstenen i byggnaden längst bort kan fortfarande anas genom rester och uppenbarligen har man haft ett litet källarförråd under golvet. Marken skvallrar om det och behovet av att kyla mat under sommaren brukade ordnas på det sättet även i civilsamhället.

Stallet längst bort kan ha haft plats för åtta till tio hästar och de stora förrådet längst bort till vänster hade även en rejäl källare som man ser konturerna av eftersom igenfyllningen har sjunkit något. Ett litet kruthus låg i den sydvästra hörnan av jordvallen med tillräcklig ammunition 'i fredstid'. Det stora 'kruthuset utgör källare under det gamla boningshuset på Skansgården och är intakt. Kruthuset är cirka tio kvadratmeter, murat av natursten med välvt tak.

Intill nedgången, den skyddade vallgraven, låg brygghus och bageri. Det är lite märkligt att dessa funktioner lades inne i skansen med tanke på brandfaran.

Planen i mitten kan väl jämföras med senare tiders exercis gård, en plats för uppställning, övning, genomgångar, utbildning och högtidssammankomster. Och naturligtvis för religiösa sammankomster som korum, gudstjänster och begravningar. Dagen inleddes med trumpetarens revelj och avslutades med tapto, signalerna för dagens början och slut. Kyrkans inflytande var stort och anses ha bidragit till väsentliga delar av en effektiv ordning, den militära disciplinen och uppslutningen kring uppgiften.

Tvättstuga/badhus och torkbastu samt smedja och verkstad/förråd låg längs åstranden mot öster. På grund av brandfaran  lades dessa  byggnader utanför själva Skansen och på avstånd från varann. Dassen var placerade utanför skansen och tämligen enkla anordningar med gropar och stänger.

Från brygghuset/bageriet inne i skansen ledde en väg, likt en löpgrav ner till Ljusnan där man hämtade vatten. Rester av virket i dess väggar var synliga in på 1950-talet. Skansen hade troligen en inre brunn, men vattenbehovet för bl a hästarna krävde större volymer och då var Långåå-å en tillgång.

Tillfällig trupp vid Långå Skans förlades i tältläger med enkla bivack för hästar och ibland även för manskap.

Krutkällaren finns bevarad i gårdsbyggnaden på Skanstorpet, då med skyddad löpgrav dit.

Den äldsta och mest detaljerade kartan över området, Trackt Carta, från 1600-talets senare hälft var troligen det viktigast underlaget när beslutet togs om byggandet av Långå Skans. Överst på kartan är noggranna beskrivningar om de rent fysiska förhållandena, vad jord- och bergarter består av och sanka områden är utpekade. En mindre skans är inritad efter kartans tillkomst, cirka 200 meter nedströms den nuvarande, förmodligen för att visa platsen för den äldre skansen, den som underkändes av Karl XI vid hans besök i juni 1685. ”Bara skit för en tunna guld!” lär han ha sagt om den gamla skansen. Hur som helst har kartan visats för Karl XII som underlag för det beslut han tog om att den nuvarande skansen skulle byggas, så som vi ser den idag. I färdigt skick med kanoner, byggnader, hinder och barriärer bör den ha varit en imponerande syn, inte minst avskräckande för en intresserad angripare. Beslutet fattades av den tonårige kungen någon gång efter hans trontillträde i april 1697, då endast 14 år gammal. Han fyllde femton vid midsommar och var således bara tre år när hans fader, Karl XI, besökte Långå. Att Karl XII fick veta något om Långå Skans av sin far är troligt. Han var synnerligen väl uppdaterad och förberedd av sin kunnige, krävande och omtänksamme fader som hade samlat på sig unik och ingående kunskap om tillståndet i landet.