Den ’nya’ fortifikationsordning som beslutades efter 1600-talets mitt medförde en rad skansar på strategiskt utvalda platser för landets gränsförsvar. Liknande idéer innebar att försvarsanläggningar byggdes runt om i Europa med stjärnform som gav skottvinklar åt alla håll.
Långå – dalgången och byn - med det strategiska läget var särskilt lämpad med sin trånga passage mellan höga berg. Lokaliseringen var given. Avståndet till den nya norska gränsen var lagom. En invasion västerifrån skulle kunna upptäckas i tid av spejare som höll uppsikt över gränsområdet. Underrättelseverksamheten var viktig, då som nu. Varningen kunde ge tillräcklig tid att förstärka försvaret. En skicklig ryttare kände till de bästa vägarna från gränsområdet mot Långå och med byte av hästar ett par gånger kunde han nå Långå på 10 - 12 timmar i galopp de dryga sju milen. Dessutom fanns ett uträknat och etablerat signalsystem i form av vårdkasar, eldar, inom synhåll för nästa länk i kedjan som kunde förmedla sitt varnande budskap inom ett par timmar. Förflyttning av trupp tog betydligt längre tid men skansens läge i förhållande till norska gränsen innebar visst rådrum för beredskapsåtgärder och att rusta till försvar för angripare västerifrån. Dessutom var vägnätet i riktning mot Långå i ganska hyggligt skick från det svenska inlandet vilket underlättade för manskap att ta sig till Långå för förstärkning.
Det fanns säkert delade meningar om det var bra eller ej att Långå fick en befästning med permanent närvaro av soldater. Efter alla stridigheter som upplevts kunde man hoppas på viss trygghet, men trots allt var det ett främmande inslag i idyllen och bävan för krig fick en tydlig påminnelse. Omkring 100 personer levde i byn och plötsligt kunde där finnas upp till sex gånger så många som även krävde att få en del av sin försörjning på plats.
Arméerna behövde lokala tillskott av mat till manskap och hästar och stöd för uppdraget av kunniga och arbetsdugliga bönder. Naturligtvis gällde det även i Långå och ryktet om byns relativa välmåga bidrog kanske till valet av plats för skansen. Redan 1542 finns tio gårdar i byn som nått en sådan livskraft att de betalar 'tionde' till kyrkan och staten. Med 'tionde' menas att en tiondel av gårdens produktion skulle erläggas som "skatt". I ett protokoll från Hede tingslags häradsrätt i maj 1716 hävdar Långåbönderna sin fiskerätt i väster i en tvist om fiskeområdets gränsdragning. Som argument för att Långåbönderna inte ska få tillgång till två tjärnar hävdas att i Långå är man tillräckligt försörjd och kan gärna avstå fiskevattnen till grannarnas förmån. Som stöd för argumenten hävdas att i Långå har man haft det gott ställt 'i mannaminne'! Mannaminne används i det här sammanhanget som en 'juridisk term', och avser en tid som sträcker sig så långt tillbaka att ingen nu levande kommer ihåg när den började.
En annan viktig tillgång för försörjningen i Långå var de vattendrivna kvarnar som fanns i många bäckar, däribland en i nära anslutning till skansen. Kvarnen hade god vattenförsörjning från 'Vallgravsbäcken' i Skansbergets sydsluttning större delen av året. Det finns skäl att anta att den användes för att mala den säd trossen förde till skansen. Eventuellt var det så att kvarnen kanske ingick i själva skansenbygget? Ända in i 1960-talet var kvarnen i huvudsak intakt. Kvarnbyggnaden revs och flyttades till andra ändamål och det mekaniska systemet raserades.
En och annan inkomst blev det visserligen även om det inte alltid var så att bönderna fick full betalning för det de ställde upp med. Knappheten och oron för att kunna försörja sig själva i byn fick plötsligt konkurrens med en annan och starkare aktör. Det var inte självklart att det var något att vara stolt över att fredliga Långå blev en betydande försvarsstrategisk punkt på kartan.
Dessutom ställdes krav om en ny lojalitet, den här gången till Sverige och inte längre till danskarna som även hade Norge. Att flytta gränser är ett stort ingrepp, lika svårt då som nu.
Än idag, flera hundra år efter gränsdragningen mot Norge, finns starka vänskapsband med broderfolket i väster med släktskap, kulturellt utbyte och handelsförbindelser i båda riktningarna.
Befästningen i Skansberget
Det finns faktiskt en ännu äldre befästning som kom till före Långå Skans. I Skansberget finns en odaterad, men ännu äldre, fornlämning i form av ett murat värn som uppenbarligen är en befästning som byggts som skydd för byborna vid tidigare ofredstider. Murverket som är uppfört av stenar från Skansbergets rasbranter är till stora delar intakt, ungefär manshögt och några tiotal meter långt. Platsen är värd ett besök. Det finns en snitslad stig från den anslutande vägen norr om byvägen. Eftersom värnet ligger i ett rasområde med stora klippblock och djupa hål mellan dessa manas till mycket stor försiktighet vid besök.