Långå Ljusnans pärla

Långå bys historia, Långå by idag, Skansen och festplatsen.
Sevärdheter.

Långå by räknar tusenåriga anor. Människor bodde och levde i Långå redan för fyra tusen år som bekräftas av de hällmålningar som finns i berget Hovden, berget som avgränsar Långådalen mot väster. Fiske, jakt och den bördiga jorden förklarar varför Långå tidigt utvecklades till en välmående jordbruksbygd. Redan i början av 1500-talet var bönderna så framgångsrika att de kunde betala ’tionde’, alltså en skatt till kyrkan i form av en tiondel av gårdens produktion.  Jordbruken i Långå har grundats långt tidigare med rötter tillbaka till den period som brukar kallas bondestenåldern från 4 000 år före vår tideräknings början. Stenåldersboplatser har hittats i Långå och vid Grundsjöarna. Jakt och fiske, odling och djurhållning  är utvecklingssteg som i historisk tid lett fram till konturer som kan ses i Långå by idag.

Tillkomsten av Långå Skans, 1658 och den nuvarande år 1700, är viktiga inslag i byns historia som haft väsentlig betydelse in i vår tid. Och har det fortfarande med det försvarshistoriska minnesmärket.  Läget hade betydelse även i andra sammanhang. Ett exempel är att hit förlades tullstationen mot Norge under ett trettital år i slutet av 1600-talet. ’Vägen västerut’ slutade här.

Byn fick både en försvarsmilitär och administrativ funktion. Poststationen vid sekelskiftet 1800/1900 fick namnet Långå Skans och fanns kvar in på 1960-talet då den lades ner men lantbrevbäraren fortsatte och finns kvar än idag.

Byns bondekultur utvecklade många konstformer med värdefulla konsthantverk varav många kan ses på Fjällmuseet i Funäsdalen. Traditionen odlas än i Långågården.

Under 1900-talet var Långå Skans en populär samlingsplats för Långåborna och efter andra världskrigets slut beslutades att göra den till festplats, bland annat för firandet av freden i Brömsebro, tre hundra år tidigare.

Sedan Långå Skans avvecklades som försvarsanläggning i början av 1800-talet fortsatte skansen att vara en samlingsplats i byn. Vid slutet av 1800-talet blev skansen en mötesplats för den aktiva nykterhetsförening som bildats i Långå. Traditionen fortsatte långt in under 1900-talet. Tidigt 1900-tal uppfördes en paviljong med servering och dansbana dit byns sammankomster förlades sommartid. Byggnaden finns bevarad intill skansen och ägs idag av Skansgården. Byggnaden är intakt och ett värdefullt byggnadsminnesmärke.

Särskilt midsommarfirandet fick ett betydelsefullt innehåll av gemenskap, nöje, underhållning, uppvisningar och dans. Sommarbröllop på skansen var populära familjehögtider. Högmässor sommartid med kyrkoherden från Hede. Hemvärnet använde skansen som samlingsplats och bas för sammankomster och övningar. Pingstvännerna hade sina möten och förrättade dop i Ljusnan.

Kronprinsparet Gustaf Adolf och Louise avslutade sin Eriksgata genom Härjedalen  i Långå Skans slutade den 20 juli 1932. Ett festprogram med byns skolbarn, musikanter och folkdansare inramade besöket. Som minnesgåvor överlämnades Kerstin Jonsson-Ekmans praktfulla korg av flätade björkrötter och en liten kaffeservis snidad i masurbjörk av konsthantverkaren Eriksson. Gåvorna finns bevarade i de kungliga samlingarna.  En minnessten restes med kronprinsparets namnteckningar.

Vid fredsslutet efter andra världskriget uppfördes en stor byggnad med dansbana, scen, artistrum och sminkloge, stor serveringslokal och välutrustat kök. Byggnaden låg vid nuvarande samlingsplatsen efter infarten. En länga fanns för lotterier, spel och försäljning. Inne i Skansens sydvästra hörn byggdes en friluftsscen. En minnessten hedrade artilleriets  koppling till skansen.

Midsommarfesten 1945 lockade en publik på 2 500 personer och programmet innehöll uppträdanden av byns folkdansare, musiker, tillresta artister och flera av landets ledande dansorkestrar med de främsta artistnamnen. Festligheterna pågick tre dagar. Resten av sommaren erbjöds olika dans arrangemang och festligheter långt in på hösten. Festerna upprepades kommande år in på 1950-talet, med ihållande popularitet.

Alla byggnaderna är idag borta, men Skansen har behållit sin historiska attraktivitet och som samlingsplats för olika högtider och symbol för den stolta byn som är ’Ljusnans pärla’.

I Skansberget finns en odaterad, men ännu äldre, fornlämning i form av ett murat värn som uppenbarligen är en befästning eller tidig 'skans' i byns historia. Murverket är intakt sånär som på ett par ställen. Oländig terräng med stenblock manar till försiktighet vid besök.

Skansen har underhållits av Långåborna, men till slut var den i ett skick som krävde åtgärder. Efter ett besök sommaren 2012 skrev Helge Jonsson ett "allvarligt" brev till landshövdingen och begärde att länsstyrelsen skulle ’ta sitt ansvar’. Svaret kom omgående med uppmaningen att Långåborna kunde själva vidta åtgärder och att länsstyrelsen kunde ge bidrag. Helge bildade då ’Projektgruppen för Långå Skans’ med Liselott Prestjan och Staffan Prestjan som sedan dess genomfört omfattande restaureringsåtgärder och tagit fram planer för bevarande och vård för Skansens framtid och användning. Resultatet syns idag. Målet är att Långå Skans ska bevaras, vårdas och användas som en kulturhistoriskt intressant och besöksvärd plats. Investeringarna är delfinansierade av länsstyrelsen, kommunen, kraftindustrins bygdemedel, Långå bysamfällighetsförening och betydande andel privata bidrag och oavlönat arbete.

Långå Skans är en del av bygdens kännemärke och stolthet och ett särskilt igenkänningstecken för byn formades med devisen LÅNGÅ Ljusnans pärla innefattad i skansens konturer efter den byggritning som gällde när den nuvarande skansen byggdes på bara ett par månader, sommaren år 1700. Det är många som uppfattar Långå som 'pärla'. Byn är med sina 120 invånare, och ett par hundra fritidsboende, en levande bygd som motstått avfolkningens konsekvenser. Flera föreningar arbetar aktivt, jordbruk och boskapsskötsel vårdar kulturlandskapet som i sig är en upplevelse, levande konsthantverk i Långågår'n. Långåfisket är berömt och uppskattas för sina fyra ädelfiskar - öring, röding, harr och sik! Årligen lockas ett tusental sportfiskare hit. Grundsjörödingen är en rikskänd raritet med gener och släktskap med storrödingen i Vättern. Skogsbruk, entreprenad och serviceverksamhet är dominerande näringar. Jägarkulturen är ett starkt inslag med fågeljakt samt storvilt med älg och björn. Sensommaren bjuder på fina marker med bär och svamp.

ÄLDRE HISTORIA

Där Ljusnan respektive Mittån lämnar fjällområdet bildas en dalgång där byn Långå ligger. ”Långådalen” avgränsas i väster av berget Hovden som avslutar det massiv som skiljer Ljusnan från Mittåns avrinningsområde. Byn omges på båda sidor av höga berg och dalgången öppnas mot öster där Långåljusnan med ’Gråströmmen’ i byns utkant bildade en tröskel som kvarhöll vattensamlingar i dalsänkans lägsta delar. Där skapas bra odlingsförhållanden liksom på de norra sluttningarna upp mot det långsträckta norra berget. Ett system med tjärnar, edor och våtmarker bildades, sammanbundna med naturliga ’kanaler’ till älvfåran, så kallad ’ave’, som är andra ledet i bynamnet Langave. Med tiden ändrades det till Långå.

Långå skrevs "Langhae" 1506. I slutet av 1600-talet kallas den här delen av Ljusnan för Långåå å. Idag kallas sträckan för Långåljusnan.

Man kan se resterna av detta vattendränkta land på kartan eller när man från toppen av Långåknätten spanar ut över dalgången och byn. Vid tillkomsten av Halvfari kraftverksdamm, närmare Hede, upphörde Gråströmmens ursprungliga roll, vattenståndet ökade in genom byn där Långåljusnan växlar mellan lugnvatten och strid ström beroende på elefterfrågan från Långå kraftverk. Här och var finns synliga reser av det landskap som formades efter istiden, alltifrån myr- och sumpmarker till  permanenta vattenspeglar. På Ljusnans sydsida syns ett smalt sund som breddar sig till en rund vik med en flytande holme i mitten.

Spåren av Langhae finns där och kan tydas om man känner till dess historia.